A theme of the age, at least in the developed world, is that people crave silence and can find none. The roar of traffic, the ceaseless beep of phones, digital announcements in buses and trains, TV sets blaring even in empty offices, are an endless battery and distraction. The human race is exhausting itself with noise and longs for its opposite—whether in the wilds, on the wide ocean or in some retreat dedicated to stillness and concentration. Alain Corbin, a history professor, writes from his refuge in the Sorbonne, and Erling Kagge, a Norwegian explorer, from his memories of the wastes of Antarctica, where both have tried to escape.
And yet, as Mr Corbin points out in "A History of Silence", there is probably no more noise than there used to be. Before pneumatic tyres, city streets were full of the deafening clang of metal-rimmed wheels and horseshoes on stone. Before voluntary isolation on mobile phones, buses and trains rang with conversation. Newspaper-sellers did not leave their wares in a mute pile, but advertised them at top volume, as did vendors of cherries, violets and fresh mackerel. The theatre and the opera were a chaos of huzzahs and barracking. Even in the countryside, peasants sang as they drudged. They don’t sing now.
What has changed is not so much the level of noise, which previous centuries also complained about, but the level of distraction, which occupies the space that silence might invade. There looms another paradox, because when it does invade—in the depths of a pine forest, in the naked desert, in a suddenly vacated room—it often proves unnerving rather than welcome. Dread creeps in; the ear instinctively fastens on anything, whether fire-hiss or bird call or susurrus of leaves, that will save it from this unknown emptiness. People want silence, but not that much. | Ett av tidsålderns teman, åtminstone i utvecklingsländerna, är att folk längtar efter tystnad och inte finner någon. Trafikbuller, det oupphörliga pipandet från telefoner, digitala meddelanden i bussar och tåg, TV apparater som skränar till och med på tomma kontor, är ett ändlöst slagverk och förvirring. Mänskligheten sliter ut sig med oväsen och trängtar efter dess motsats - oavsett om det är i vildmarken, på det vida havet eller på något behandlingshem för stillhet och koncentration. Alain Corbin, en professor i historia, skriver från sin tillflykt i Sorbonne, och Erling Kagge, en norsk upptäckts resande, från hans minnen av det ödsliga Antarktis, dit båda två har försökt fly. Och trots det, som herr Corbin påpekar i ”A History of Silence”, så är det nog inte mer buller nu än var det brukade vara. Före luftfyllda däck fylldes stadens gator av det öronbedövande skramlet av metall kantade hjul och hästskor på sten. Innan frivillig isolation på mobila telefoner, fylldes bussar och tåg med konversation. Tidningsförsäljare lämnade inte sina varor i en tyst trave utan annonserade dem på högsta volym, liksom gatuförsäljarna av körsbär, violer och färsk makrill. Teatern och operan var ett kaos av heja rop och buanden. Till och med på landet sjöng bönderna medan de slet och släpade. De sjunger inte nu. Vad som har förändrats är inte så mycket ljudnivån, vilket föregående århundraden också klagade på, utan mängden avledare, som upptar rummet där tystnad skulle kunna invadera. Där framträder en annan paradox, eftersom när den invaderar - i djupet av gran skogen, i den nakna öknen, i det plötsligt lediga rummet - verkar den oftast omskakande istället för välkomnande. Fruktan smyger sig på, örat fäster sig instinktivt på vad som helst, vare sig det är en vissling eller ett fågelläte eller prasslande löv som räddar det från den okända tomheten. Folk vill ha tystnad, men inte så mycket. |